I markens ytskikt finns de mineraler, organiska ämnen och det vatten som växterna behöver för att kunna leva. Växter dör och tillför nya organiska ämnen samtidigt som mineraler från djupare jordar förs upp till ytan genom växtens rötter. Den översta halvmetern av jorden är dessutom ofta otroligt rik på organismer som bidrar till att bryta ner mineraler och organiska ämnen så de blir tillgängliga för andra organismer.
När berggrunden eroderar bildas lösa partiklar i olika storlek. Beroende på storlek och sammansättning har vi gett olika namn till jordarterna. Till exempel består leror av små partiklar medan sand och grus är betydligt större. En av de mest betydelsefulla processerna för att bilda nya jordarter är isens påverkan, kontinuerligt men också mer koncentrerat under de störa nedisningarna. På vissa områden i Europa kan jordlagren vara så djupa som 100 meter, på andra är jordlagren tunna eller obefintliga där berggrunden ligger bar.
Olika jordarter
I urbergsområden blir jordarterna svårnedbrytbara och man pratar då om podsoljord som är näringsfattiga. Är jordarterna mer lättnedbrytbara utvecklas brunjordar som är mer näringsrika. Större delen av Europa täcks av brunjordar som sammanfaller med ädellövskogens utbredning. Lövskogen bidrar med utveckling av brunjorden genom en stor mängd döda växtdelar som tillför näring och ger ett högt pH-värde (låg surhet). Podsoljordar finns framför allt i urbergsområden på och sandiga marker där vatten är en begränsad tillgång. Här brukar barrträd dominera och de har dessutom en näringsfattig och sur (Lågt pH-värde) tillförsel av barr som förstärker podsoljordens sammansättning. Livet i jorden är mycket rikare i en brunjord än i en podsoljord.